Första gången jag hörde...henne (men jag vill egentligen inte referera till den som en hon/han, det är en sjukdom, ingen person), Ana, var en måndagsmorgon, precis som idag. Jag skulle äta frukost och då, därbak i huvudet hörde jag hur någon sa åt mig att inte äta.

Smart och klipsk som jag var, lydde jag den inte utan åt, mycket, jag pressade i mig två mackor med skinka på och ignorerade tanken på kalorierna, om sanningen ska fram skrämde hon mig, Ana.

Jag som hört så mycket om just henne, och inte trodde jag att jag faktiskt någonsin skulle få höra henne!

Jag som var så frisk, inte alls sjuk.

Trots att jag kämpade hårt mot henne, och jag vill nog säga att jag vann, trots att jag inte var så långt gången med mina ätstörningar, var det svårt, så jävla svårt.

Varje gång jag åt mer än det vanliga intaget fick jag kväljningar.

De dagarna ville jag bara spy på hela skiten, hänga mig i måttbandet och krossa huvudet mot vågen.

Precis som Evelyn, i boken Evelyn Spöke,  sida 45.

Det är skönt att jag mår bra nu och slipper dem tankarna.

Lyssnar för tillfället på Silverchairs låt Open Fire, även kallad Ana's song. Den handlar om anorexia (surprise surprise xD) och är definitivt en av mina favoritlåtar.

Favoritstycke:

Please die Ana, for as long as you're here were not.

You make the sound of laughter and sharpened nails seem softer.

And I need you now some how.

Stay strong, DON'T starve on.

Hjälp finns att få, mejla mig på ana-talk@hotmail.com. Jag lyssnar, hjälper och förstår!

Fröken Anorexia Nervosa.

Tillåt mig att presentera mig själv,
jag heter Anorexia Nervosa, men du kan kalla mig Ana.
Förhoppningsvis kommer vi bli allra bästa vänner och göra allt tillsammans!

Jag förväntar mig mycket av dig, och vi kommer tillbringa mycket tid tillsammans. Gör mig inte besviken.

Det är mycket som händer i ditt liv nu, är du orolig över dina betyg, din framtid och ditt liv? Jag tror på dig, jag är inte som föräldrar och vänner som inte lyssnar, jag finns alltid här.

Du har säkert fått höra att du är så fin och vacker. Men nej, du är inte perfekt, du försöker inte tillräckligt och du tillbringar alldeles för mycket tid med att äta, vara med kompisar och rita!
Sådana dumheter kommer inte inträffa i framtiden, tack vare mig.

Dina vänner kommer att säga att du inte är fet, men jag vet bättre, se bara dig själv i spegeln så får du se.
Inget utom size zero är tillräckligt.
De som kallar dig smal, är inte dina riktiga vänner.

Jag kommer hjälpa dig, få dig att träna och svälta dig själv, vem sa att fasta bara är för de religiösa?
Känn på ditt fett, ät framför spegeln, är det bilringar du ser där?
Var inte nöjd förrän du ser revbenen sticka ut.

Du kommer att protestera, du kommer att kämpa mot mig, du kommer att äta.
Bara för att springa gråtandes in i min famn, skuldkänslorna grämer dig.
Jag kommer få dig att spy, och inte förlåta dig förrän du spyr upp blod.

Ingen behöver veta,
alla kommer att se,
men ingen behöver veta.

Jag är perfekt, och jag är din vägledare mot perfektion.

//Ana

Den texten har jag skrivit, på en hemsida som heter poeter.se.

Vad tycker ni om den?